Baby when you're gone.

Trots att Björn har åkt så känns det helt okej. Jag antar att den riktiga saknaden kommer slå på hårt snart men jag får väl ta det. Det är ju när man är ifrån varandra som man verkligen inser hur mycket man tycker om varandra. Även om det är lång tid tills vi ses igen så får jag bara fortsätta tänka på hur lycklig jag kommer bli när vi väl ses. Det jobbiga är att inte han någon som hellst kontakt...bara han inte glömmer bort mig, för jag kommer då inte glömma bort honom i första taget.

Alla tycker typ att jag överdriver men fyra veckor är faktiskt en oerhörd lång tid! Visst, folk har säkert vart utan varandra längre än så men det är ju nu i början som man ska träffas ofta och vara sådär otroligt nykära och gulliga. Jag antar att jag aldrig kommer få känna så pga att vi inte bor nära, men nu har vi inte ens chansen att ses överhuvud taget.

En annan sak jag tänkt på är hur Björn känner, visst att han har sagt att han kommer sakna mig oändligt och att han knappt vill åka men jag tror knappast att han sitter och skriver ner det och sitter och deppar hos hans polare. Jag vet ju knappt om hans kompisar vet om mig. Jag har svårt att se det framför mig att han sitter och pratar om mig och hur underbar jag är och berättar minsta lilla sexdetalj från senaste helgen. Men, killar är inte sådana har jag förstått, varför skulle Björn vara annorlunda?

"Baby when you're gone, I realize I'm in love
Days go on and on, and the nights just seem so long
Even food don't taste that good, drink ain't doing what it should
Things just feel so wrong, baby when you're gone"


Anyways. I helgen är det Finlandsfärja som står på schemat! Men inte ens det känns bra, helt totalt otaggad. Speciellt när en viss person ska följa med! men vaddå? Jag ska supa mig okristligt onykter och dansa bort mina sorger. I helgen är Ville mitt substitut! <3
Kärlek till Ville!
Kärlek till min Björn! <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3