Confessions from a girlsroom

Klockan är för mycket för mitt eget bästa och jag känne rmig uttömd. Uttömd på allt. Jag har haft samtalsterapi med lillasyster i närmare tre timmar nu och vi har gått igenom diverse problem. Det känns bra. Vi har pratat om dåligt och om bra, mest om dåligt förstås men det behövs ibland. Jag behöver bara prata ut ibland. Mina problem kanske inte betyder så mycket för världen men ett problem är ett problem. Mina sorger tynger, även om de handlar om skitsaker som ett telefonnummer. Det är bara lldelles för mycket som snurrar i hjärnan just nu och jag vill bara bort, om så bara för en minut. Jag vill att någon lyfter iväg mig från mina tankar och låtar mig ta et djupt andetag, sen är jag nöjd. Jag har dåligt samvete för att jag lämnar björn utanför. Jag litar på honom, jag vill inget hellre än att berätta, men det är ingen som bryr sig. Det är för simpelt. Människor har sina egna problem och jag vill inte göra det ännu värre. Björn säger att han vill veta men jag känner mig bara så otroligt löjlig bara av tanken. Samtidigt vill jag höra hans problem, jag vill lyssna när han har något att berätta och jag tycker om att föröska hjälpa, även om det bara innebär att finnas till.

Nu svamlar jag bara. Jag måste sova. Jag ska upp om närmare fem timmar och jag är inte ens ombytt. Suck. Jag har prov direkt på morgonen och sedan hål i en evighet. Sedan är det gitarrlektion som gäller. Efter den ska jag bara hem, hem, hem. En lugn stund? Ja tack.