Hakuna Matata, right?

Jag skulle kunna skriva en mil, men jag snubblar liksom på orden.

Det känns som att allt händer just nu, allt dålig och allt bra. Ångesten över vuxenlivet och känslan att vara älskad. För en gångs skull känner jag mig inte säker över vad som ska hända i mitt liv. Om åtta dagar åker jag till Thailand och efter dte är jag lost. Jag har aldrig längtat så mycket till något som till Thailand men ändå så vet jag att de tre veckorna kommer gå fort och när jag väl är hemma igen är jag tillbaka till noll, nada, absolut ingenting. Önskar jag vore barn igen, att typ ha en spade var likamed att vara kungen över sandlådan och alla älskade en, det enda som spelade roll var typ att man inte fick missa bolibompa klockan 18. Jag är vuxen. Jag smakar på orden men gillar det inte. Jag ska jobba resten av livet. Nej, inte det heller. Mitt alternativ är att plugga, det vill jag verkligen, men för att läsa till sjuksköterska på högskola kräver Nk B och för att läsa det måste man vara 20. Hur fan har de tänkt liksom? Idag har jag sökt fler jobb, har tappat räkningen nu över hur många CV jag skickat ut över världsnätet men inte ett enda jävla svar har jag fått. Sanslöst. Ingen vill ha mig så jag ledsnar. Jag borde gå och sova nu men jag orkar liksom inte, nån som kännt likadant?

Ursäktar för bloggtorkan men för mycket har hänt så jag har inte orkat, än mindre pallar jag uppdatera.

Tur jag har Björn och mina vänner. Jag älskar er för alltid och alltid.

Ska väl kanske försöka sova lite...